Dissningar vi minns, del 2.

Del 2: La receptioniste
Offer: Karin
Plats: Com Hem HQ
Tidpunkt: November 2005

Ofta när jag visar mitt intresse för söta flickor så går det dåligt. Men ibland finns det tillfällen där det går... Ännu sämre.

När jag fick praktik på Com Hem för ungefär ett år sedan så var bland det första jag upptäckte att det fanns en förbaskat söt tjej i receptionen. "Så trevligt", tänkte jag, "då har jag nåt snyggt att titta på när jag ska dit och hem". Jag borde känt mig själv bättre än så. Det kan inte existera söta tjejer i min närhet utan att jag stöter på dem förr eller senare. Åtminstone inte när jag är singel, är jag i ett bra förhållande så får jag magiska skygglappar som gör så att jag teoretiskt skulle kunna gå rakt igenom även de mest flirtiga av tjejer.

Första dagen minns jag att den här tjejen, Karin, skulle ta med mig och ta ett foto på mig för mitt passérkort. Så vi gick iväg till ett litet rum med en digital pryl som tydligen skulle föreviga mitt anlete. Vi pratade lite på vägen, och då fick jag veta att hon hade gått på samma grundskola som jag, och kände igen mig. Hon kände igen mig! Det borde ju båda lite gott. Hon körde dessutom med varma leenden hela tiden. Såhär skrev jag i min helgondagbok samma kväll:

"Det brukar bara bli på ett sätt. Det slår aldrig fel. Någon är trevlig mot mig, som man är om man inte är en ohyfsad tölp. Vanliga människor är trevliga tillbaka och fortsätter med sina liv. Inte Daniel, inte. Han tolkar givetvis detta alldeles fel och blir kär och tror i all sin naivitet att detta är någorlunda besvarat. Det är det inte, och han får de små hjärtskärvor han har kvar krossade i kärlekens mortel ännu en gång."

Dag två på jobbet fick jag en bra idé när jag skulle gå hem. Jag gick först mot hissen och vinkade hej då till henne, men vände snart på klacken och sade att jag inte uppfattade vad hon hette. Karin alltså. Men jag fick inte riktigt den respons jag ville, så jag blev lite smågrinig.

Dag tre. Misstolknings-Danne och hans halvbror Naivitets-Danne slår till igen. Karin och jag pratade litegrann när jag hade lite tid över, och då frågade hon mig om jag fått min jobbtelefon än. "Ja", sa jag. Då frågade hon mig vilket nummer jag hade, "i fall man vill ringa". Jag berättade då att jag inte fått själva telefonen än, men att jag kunde återkomma med det. Hon tyckte vi skulle prata mer sen, och detta uppfattade jag på ett väldigt flirtigt vis... Idiot. Dag fyra insåg jag det som alla andra insett fem år tidigare. Hon jobbar i receptionen! Hallå? Earth to Danne? Kunder kanske vill ringa? Familj kanske vill ringa? Vad trodde jag? Att hon skulle sitta i telefon med mig i sju timmar varje dag samtidigt som hon rullar telefonsladden och tuggar tuggummi? Ibland är jag pinsam.

Dag fem var det klippt. Hahaha. Jag klarade mig i fem dagar. Inte ens en vecka. På fredagen den 18:e November skickade jag Karin ett mail, där jag skrev som följer:

”Hej. Hur står det till där i den välbesökta receptionen? Jag tänkte som såhär. Du har inte lust att äta lunch med mig någon gång nästa vecka?”

Det var då jag insåg hur uppenbar jag tydligen är när jag är intresserad av någon. Jag fick som svar att hon precis kommit ur ett längre förhållande, och inte var redo för något nytt... Herregud. Jag tyckte inte att jag skrev någon lång kärleksförklaring om hur jag vill gifta mig med henne på Hawaii och älska på stranden under månskenet, men tydligen var jag så uppenbar så att hon direkt visste vad det handlade om.

Sedan ignorerade Karin mig i flera dagar, och först en vecka efteråt sa hon trevlig helg med en gullig betoning och log igen. Några dagar senare träffade jag henne på stationen, varpå hon log åt mig, men då jag hade mamma på besök och med mig så kändes det konstigt. På jobbet mailade jag igen. Jag skyller på tillfällig sinnesförvirring.

Ja hejsan.

Vad kan då jag vilja? Varför skriver jag ens ett mail till? Varför mailar jag en massa strunt istället för att bara gå fram och prata? Det är dagens frågor, tror jag bestämt. Men det är så fullt av folk där 24/7 så jag får ingen riktig connection. Tog just en omväg för att gå förbi dig (ärlighet varar längst, right?) men det gick inte så bra. :P

Nåväl. Jag tänkte bara säga att jag gärna skulle ha pratat med dig när du log så sött i morse, men min mamma är på besök så jag hade henne med mig. Så du inte känner dig ignorerad. Eller något... Men men, jag är inte världens mest rationella människa, så kanske är jag den enda som ens tänkte på det, och bara gör mig till ännu större åtlöje när jag mailar igen. :)

Kram på dig.
/Danne

Fick som svar att hon inte tänkte på det men att det var ett smart drag att låta henne vara i fred. Jag skrev inga fler mail till henne, och historien slutade med att vi sa "hej", "hejdå" och "trevlig helg" som alla andra. Inte mer. En gång undrade hon vad jag ätit till lunch. "En korv" sa jag. Och det fick sätta punkt för denna udda romans.

Kommentarer
Postat av: Vendela.

Nej, vilken dissning. Men du försökte iaf.

Postat av: Karin

nån e kåt lol

2006-10-17 @ 01:37:10
URL: http://www.comhem.se
Postat av: Danne

Moget.

2006-10-17 @ 07:45:46
URL: http://ultima.blogg.se
Postat av: izzy

inse hon skrev precis som Elinor svarade i ditt andra ang. dissningar vi minns...e iaf bra reading :p

2006-10-19 @ 17:28:17

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback